I dagens evangelium kungör Vår Herre för första gången sin himmelsfärd när han säger: “en liten tid och I skolen icke se mig... jag går till Fadern”. Det är tydligt, att han här talar om sin himmelsfärd, men lärjungarne lämnar han kvar i världen. Vi bli dock inte öfverdrifvet sorgsna af att han lämnar, eftersom vi inte känna oss som hemma här på jorden. “Vårt hem är himlen”, så säger aposteln Paulus. Det dröjer bara “en liten tid” och vi få följa efter honom och vara med honom för evigt. 
 
Propositio  
Vår Herre säger alltså: “En liten tid, och I skolen icke se mig.” En liten tid bara äro vi här på jorden; vi äro “pilgrimer, främlingar”, som aposteln Petrus säger i dagens epistel. Under denna lilla eller korta tid skola vi, som Herren säger i Evangeliet: “gråta och jämra oss”. Att lefva dopets lif här på jorden innebär med nödvändighet att vi få sörja, det vill säga, detta lif innebär ett ständigt “Nej” till världens lockelser, glädje och njutningar. Det handlar om ett lif i själfförsakelse, i ihärdig kamp mot köttet och den fallna naturens lockelser, ett lif som innebär att ständigt vara korsfäst med Kristus, och vara delaktig i hans fattigdom, hans förödmjukelser och lidande. 
 
Den som uppstått med Kristus, den nya människan, blir inte längre förstådd af sin omgifning; hans eller hennes handlingar, ord, sätt att vara missförstås af människor. Ja, Gud själf har i beredskap för den människan nästan bara misslyckanden, förödmjukelser, lidande, bitterhet, sjukdomar. För dem som lefva med Kristus går det oftast dåligt i denna värld, medan de som inte bedja, de som inte bry sig om Gud och hans kyrka, de som besitta denna världens goda: de skratta, roa sig och njuta af lifvet. Men Herren försäkra oss: “bara en liten tid” är det på detta sätt. I en af saligprisningarna höra vi honom säga: “Saliga de som sörja, de skola blifva tröstade” (Matt 5:4).” Trösten kommer alltså ofelbart för dem som sörja. 
 
Detta uttrycker Vår Herre i evangeliet med de ord som sedan följa: “Åter en liten tid. Och I skolen se mig.” Först sade han: “en liten tid och I skolen inte se mig”. Sedan säger han: “åter en liten tid och I skolen se mig.” Påsken, detta att vara uppstånden med Kristus, är bara upptakten till det ärorika uppstigandet till himlen. Efter det att vi uppstått med Kristus, skola vi få komma hem till honom, se honom, äga hans lif, vara med arfingar till honom. Herren säger: “Eder bedröfelse skall vändas i glädje... I hafven nu bedröfelse, men jag skall se eder åter, och då skola edra hjärtan glädja sig, och ingen skall taga eder glädje ifrån eder.” Ännu en liten tid, innan vi ha sett oss omkring tillräckligt, kommer döden

och hämtar hem oss. Där finns det inte längre några tårar och ingen nöd. All sorg har försvunnit. Bara glädje, oförfalskad glädje tillsammans med Faderns och Sonens och den helige Andes glädje. Evig glädje utan rädsla för att någon skulle kunna taga bort hemmets glädje och lycka. 
 
“I skolen blifva bedröfvade, men eder bedröfvelse skall vändas i glädje.” Så säger Vår Herre. Samma lag som uppfylldes på Kristus, måste uppfyllas på alla dem som infogas som lemmar i honom. Kristus är nyckeln till att förstå vårt lif. Aposteln Paulus skrifver: “ni ha fått nåden att – ja, inte bara att tro på honom utan också att lida för hans skull” (Fil 1:29). Den som Gud lösgör från den fördärfvade världen med dess faror och villfarelser och vill leda till det evigt goda, åt honom har han i jordelifvets lilla tid bestämdt umbäranden, misslyckanden, lidande. “Måste inte Kristus lida allt detta och så gå in i sin härlighet” (Luk 24:26). Så säger Kristus till Emmauslärjungarna. Och det lidandet gäller också för hans lärjungar.  
 
Det kristna lifvet här på jorden är till sitt väsen “bedröfvelse”, ett lif i lidande, tålamod, försakelse, att vara korsfäst med Kristus. Ve oss om vi inte ha bedröfelse! Men hur skall då sorgen förvandlas till glädje? Därigenom att glädjen är bedröfelsens dotter. I bedröfvelse ha vi left här på jorden, men bara för en tid, som Herren säger: “En liten tid “och “eder bedröfvelse skall vändas i glädje”. 
 
Peroratio  
Kära vänner! Vi ha kommit hit denna söndag för att fira den heliga Mässan. Då förnya vi medvetet vårt Ja till offer och försakelse, kamp och lidande, till att vara korsfäst med Kristus och bli offrad med honom, vår offergåfva, på altaret. Den heliga Kommunionen fyller oss med Anden och med kraft till att hålla ut i kristlig bedröfvelse. Men den heliga Eukaristin är också underpanten, som det heter, garantin för det saliga återseendet af Jesus. Han säger ju i dagens evangelium: “jag skall se eder åter, och då skola edra hjärtan glädja sig, och ingen skall taga eder glädje från eder.” Eukaristin gör den glädjen till verklighet redan nu som en försmak. Amen.